Det viktiga i livet
Kategori: Allmänt
Kära trogna läsare,
Det är med stor ära som jag nu skriver mitt första blogginlägg.
Kan inte mer än instämma med föregående skribenter om att det är väldigt kul att vi har bra närvaro (fysisk) och höga förväntningar på laget. Det är just dem höga förväntningarna som gör att man blir lite lätt frustrerad när Ronnie kliver in i vita laget på egen blålinje. Då pratar jag inte om Ronnie Sundin, Peterson eller Coleman. Nej, jag pratar om Ronnie O’Sullivan. För er som inte har den delikata situationen på näthinnan eller som inte vet vem Ronnie är, se bild nedan.
Behöver jag nämna att Ronnies insats på blålinjen var mindre lyckad? på något vis lyckas jag (efter mycket om och men) trotsa min frustration, ta mig samman och fullfölja träningen. Helt klart värt en eloge om jag får säga det själv. Och det får jag ju. Det är ju mitt blogginlägg.
Någonstans här vill jag nämna att kommentarer kring mina bristfälliga insatser på isen vänligt, men bestämt, undanbedes. Tack!
Idag är jag väldigt tacksam för att jag lyckades fullfölja efter incidenten. Det beror främst på att lite senare under samma träning kommer min hårt inpräntade världsbild att hamna på obestånd. En förvirrad Ronnie, som varit bänkad sen incidenten på blålinjen, dyker plötsligt upp i den numer kraftigt överdimensionerade anfallszonen. Ja, självklart är försvarszonen lika överdimensionerad. Annars hade väl röda laget, om möjligt, gnällt ännu mer än vanligt. Däremot är mittzonen kraftigt underdimensionerad. Försök få ihop den ekvationen! Det lär gömma sig minst ett imaginärt tal i den ekvationen. Eller är det hela rent logiskt? Hönan eller ägget? Vi lämnar det och återvänder till Ronnie i anfallszon. Han har alltså lyckats med konststycket att smyga sig från bänken till offensiva blålinjen och dessutom fått tag på den åtråvärda pucken. Trots sitt svårt sargade självförtroende från motsvarande blålinje lyckas han med en fantastisk stöt. En stöt som får ett ”maximum break” att blekna. Han lyckas att stöta pucken via Cap-Niklasson, förbi en skymmande Fonte och in i buren. Ett mästerverk utan dess like!
I min världsbild lämpar sig inte en kille med välstruken skjorta, blank väst, maskinvaxad lugg, lackskor, polerad kö och krita på nästippen för att spela hockey på näst in till högsta nivå. Detta visade också incidenten på egen blålinje. MEN den mirakulösa stöten, vid anfallszon, ger mig en biljard anledningar att ifrågasätta min världsbild. Mina tankar tar mig osökt till Biljardpalatset. Därifrån är tankens väg till lagfest inte lång. Lagfest! Vem bryr sig om blålinjer, zoner, hönor, ägg eller puckar? Livets största och viktigaste fråga är: När är nästa lagfest? Och som ni vet, så börjar det närma sig. Tagga!
Väl mött i hallen!
/Bo-Dean
