Tomt...
Kategori:
Det är tomt längst ut på min bänk i omklädningsrummet, det är tomt, på vänsterkanten när jag försöker vända spelet, det är tomt på bänken när jag kippar efter luft efter ett byte. Det är tomt…
Man har en massa olika delar av sin identitet. Man är son, man är pappa, man är sambo, man är gift, man är… Ja ni fattar. Men en stor del av ens identitet är att man spelar hockey. Det spelar inte så stor roll vad som händer i de andra delarna av sitt liv så länge man spelar hockey. När man är ute på isen så är sinnet fritt. Sinnet är fokuserat och livet är på det stora hela rätt bekymmersfritt. Så borde man alltid få ha det.
Att då inte få bestämma själv när denna del av ens identitet ska få kliva åt sidan utan att en skada ska få diktera villkoren för ens liv. Det är inte rättvist.
Jag har under åren haft tre riktiga hjältar i Åby hockey. Haag som fick för många barn och var tvungen att sluta. Jag ser det dock som en paus för att göra det mindre deppigt. Ubbe som brottas med hjärnskakningar men som gett det ytterligare en chans. Och så nu du Bodin. Min wingman under alla dessa år. Den som jag har spelat mest hockey med av alla spelar i Sverige. Som kommit in och hämtat puckar och vunnit kamper så att jag har sluppit. Som du täckt upp för mig under alla dessa år. Du är redan saknad.
Emil summerade det bra på träningen direkt efter ditt beslut när vi pratat om tekningar och jag beklagade mig över min dåliga prestation i tekningscirkeln.
"Ja, i vanliga fall är ju knappt pucken släppt innan Bodin är inne och hämtar den. "
Du har fått mig att se bra ut Bodin.
Din skada har såklart fått mig att fundera på framtiden. Mycket av glädjen jag har haft kring hockeyn kretsar ju kring dig och det spelet och kemin som vi har funnit. Sedinarna som Myran ironisk kallar oss. Nu är det slutbroderat. Men jag kan inte sluta. Det hade nästan känts som ett hån mot dig som var tvungen att sluta, och i sanningens namn vad ska jag göra istället? Men det kommer inte att bli lika kul den saken är klar. Att hitta någon att spela med känns i stort sett omöjligt, hur ska den kemin vi byggt upp under 10 år ersättas. Har jag ens 10 år kvar i tanken?
Jag kommer såklart sakna människan i omklädningsrum, men människan finns ju kvar så den saknaden är överkomlig. Det jag kommer sakna mest är just hockeyspelaren Bodin. Krigaren som ledde med mod och ett stort hjärta ute på isen. Klart att det blir roligt när du kommer ner och hälsar någon träning eller match, men jag vill ha dig nära mig där ute på det vita guldet. Just nu är det tomt och du kommer vara saknad.
